När jag var liten fick jag ofta höra att jag var kreativ. Fortfarande får jag höra det. Oh vad jag hatar det uttrycket. Som att det är några få förunnat att vara? Som att det bara är förknippat med konstnärliga talanger så som att kunna teckna, klippa till kartonger så det blev sängar, rum och bostäder av det. I alla fall var jag något man kan kalla ett pysselfreak. Jag hittade på allt möjligt att klippa och klistra i, gjorde serier baserade mest på hästar och hänget kring stallet. Jag är ju som ni vet uppvuxen i bushen med fler väsen än vänner inpå knuten. Det satte fart på fantasin och man kan säga att jag levde mig in i mina egna berättelser. Nåväl, angående teckning så har jag också ritat väldigt mycket, oftast blyertsteckningar. Min omtalade farmor var en talangfull dam som såg till att det alltid låg välvässade blyertspennor, i olika hårdhet, tillsammans med ett äkta teckningsblock framme. Glädjen i teckning höll i sig fram till gymnasiet.
Det var då det hände. Jag fick en lärare, Peter, som skulle lära oss perspektiv på en 40-minuterslektion. Det var som på autobahn i Tyskland, man hann liksom inte riktigt förstå varför och hur, bara att. De som känner mig vet att det är det bästa sättet att få mig totalt ointresserad av något. Några veckor senare var det dags för den extrainsatta betygshöjande teckningen att tillverkas. Det blev ingen betygshöjning och det visade sig när jag fick betyget att det redan var satt långt innan extrauppgiften tilldelades. Där och då tappade jag all respekt för överhetens ”regler” vad gäller om man tecknar/målar fint eller inte.
Ett år senare åkte jag till Kanada och fick en bildlärare som från början var idrottslärare. Han kunde inte det här med rätt eller fel, rakt eller inte. Han bedömde våra bilder utifrån ett konstnärligt perspektiv och helt plötsligt åkte mitt betyg upp. Samma sak hände på högskolan och det är här den här boken kommer in i bilden. Perspektivlära har aldrig varit min starka sida och det står jag för idag. Förr gav det mig mindervärdeskomplex men nu skiter jag uppriktigt i det. Den här boken köpte jag i en kurs som världens finaste lärare Tore höll. Äntligen förstod jag perspektivet och hur man bäst kan framställa illusionen av djup i en bildkomposition. Äntligen fick jag förklarat för mig vad Peter försökte med. Tur för honom att jag inte lyssnar på folk som råkar ha den bestämda åsikten att målningar och teckningar ska se ut exakt som i verkligheten. Mitt råd är då att använda en kamera istället.
Det har blivit några bildkurser sedan Peters dissning i alla fall. Min senaste lärare Sture var också helt fantastiskt som sa några kloka ord till mig: ”Marie, du ska inte teckna med din högerhand, du ska använda din vänsterhand. Det är då din själ kommer ut på papper”. Så, tack Sture, Bertil och Tore som vågar se saker ur ett annat perspektiv!
Titel: Perspecive made easy
Författare: Ernest Norling
ISBN:0-486-40473-0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar